Släktträd
Ersk-Anders

1 Anders Jonsson f. Omkr. 1530
(5 kor ägde han)

2 Lars Andersson f. Omkr. 1570

3 Anders Larsson f. 1590
(7 öresland och 6 penningland, jorden
han ägde var värt det)

4 Erich Andersson f. 1617 U 1695 (14 öresland o 11½
penningland)
Gölin Erichsdotter f. 1610 U 1688
Cherstin 1644
Karin 1657

5 Erich Andersson måg f. 1660 U 1739
Karin Erichsdotter f. 1657 U 1719
Anders 1686
Gölin 1688
Eric 1691
Cherstin 1694

6 Anders Erichsson f. 1686 U 1762
Margareta Jonsdotter f. 1687 U 1761
Eric 1715
Karin 1722
Brita 1725
Anders 1729

7 Erik Andersson f. 4/5 1715 U 14/12 1765
Cherstin Olsdotter f. 6/2 1715 U 7/3 1771
Gifta 11/10 1741
Anders 1744
Olof 1747
Margta 1750
Jonas 1753
Karin 1757

Det finns inga papper om de första på gården de första papperen är om Erik Andersson 1715.

8 Anders Ersson f. 13/10 1744 U 2/2 1814
Kerstin Larsdotter f. 1/12 1747 U 23/1 1826
Gifta 13/10 1771
Eric 1772 (Kramsta 12)
Lars 1779
Anders 1785 (Präst i Sthlm ® Söderarla)
Kerstin 1788

Bouppteckning finns efter Anders Eriksson som överlåter gården innan han dör.

9 Lars Andersson f. 19/5 1779 U 19/2 1856
Anna Markusdotter f. 6/2 1785 U 11/5 1859
Kerstin 1807

Lars blev kvar här och då låg den här gården ca 100 meter upp i backen. Det finns brev från brodern Anders som studerar i Stockholm, breven är kvittenser av pengar som Lars skickar i och med att det är han som tar över/köper ut gården. Bilaga 1.

10 Nils Pehrsson måg f. 28/1 1803 U 13/11 1873
Kerstin Larsdotter f. 4/10 1807 U 30/1 1875
Gifta 20/4 1829
Lars 1830
Anna 1833

Kerstin Lars dotter gifte sig med Nils Pehrsson och det är han som har byggt upp gården, där den ligger idag. Nils kom ifrån Ytter Pallars (Brandéns) där han var äldste sonen. Men han gav tydligen upp sin arvsrätt till den gården och tog över här istället.

11 Lars Nilsson f. 16/2 1830 U 15/12 1864
Margta Olsdotter f. 25/5 1834 U 10/7 1927
Gifta 27/4 1858
Olof 1860
Kerstin 1864 U 1907

Margta omgift 18/4 1866
Eric Ersson-Silén f. 1/1 1832 U 31/5 1889

Lars Nilsson gifter sig med Margta Olsdotter och dör bara 34 år gammal i lunginflammation. Margta gifter om sig två år efter Lars död med sin kusin Eric Ersson-Silén. Lars och Eric friade bägge två till Margta när hon bodde i Anders-Pers. Det brann i Anders-Pers en natt och Margtas far höll på att brinna inne. Just den kvällen var Lars där och friade, så att han fanns på plats och kunde rädda gubben. Gubben blev hemskt bränd så han dog sedan av sviterna från branden. Margta bestämde då att gifta sig med Lars och de fick barnen Olof och Kerstin. Kerstin var bara nyfödd då Lars dog, Olof var 4-5 år och på den tiden ärvde inte hustrun. Kerstin och Olof ärvde hela hemmanet, all fast egendom och de stod under förmyndare. Margta hade lösöret.

Erik Silén var bonde från början men när han inte fick Margta så gick han över staketet till Sved, de hade bara ett barn en dotter som han gifte sig med. Hon dog väldigt ung. Sved var handlare och Silén blev måg där. Nere i arkivet här så finns det en gammal liggare där figurerar både Sved och Silén i samma bok. Sedan när Erik gifter sig med Margta så tog Erik och öppnade handelsbod i Ersk-Anders (Olle och Ellas kök). Erik Silén var även landstingsman. Jajja (köksan till generationen som kom efter) berättade att härbret som finns i Sortvattnet, det stod här ute förr, en dag så var Margta ute i härbret de hade matvaror där. Hon var väl och hämtade något och när hon var på väg ut då kom Erik Silén spatserande och de slog sig ner där på Härbres trappen och började prata, då lär han ha friat..

Margtas nya karl Eric Ersson-Silén skriver så småning om även han över sin egendom (Övergården) på Kerstin och Olof.

Margta hade spritförsäljning i Pinan en pub som låg på övervåningen i Olles och Ellas hus. Hon hade rättigheter att servera sprit och de hade hon med sig ända tills hon gick i graven, hon kunde köpa sprit tunnvis. Pinan kallades den troligtvis därför att gubbarna satt där och spelade bort allt vad de ägde på kortspel. Sedan fanns det också Skästra marknad ”En marknad när det var mycket oroligheter och Eric Silén Margtas man ville hjälpa en kronofogde H. R Winter med att lugna de upprörda folkmassorna så blev Eric satt i arresten. Timmarna går och kronofogde Winter blir hungrig, han trakterar hos Siléns. Han kommer in till Margta och vill ha mat då lär Margta ha sagt: Här vankas ingen mat förrän Silén är ute ur häktet. Kan man tänka sig kort stund efter är Silén ute ur häktet och kronofogden kan få mat.”

Margta och Eric fick inga egna barn, men Eric adopterade Olof och Kerstin så att de skulle ta namnet Silén. Enligt hörsägen så skulle Olof få en rova i silver av Eric om han tog namnet Silén. Och han har rovan på en bild där han tar examen och den rovan finns kvar här på gården. Men Olofs fru Helena använde ytterboetten till rovan för att göra någon ring.

I gårdsarkivet finns det brev som Olofs syster Kerstin skriver till honom när han studerade vid Kristinehamns Praktiska skola om vad som hände här hemma på gården. Bland annat så genomfördes laga skifte under denna tid och Kerstin berättar bland annat att Injenör Pettersson och jägarmästaren bodde här på Ersk-Anders. Det var dom som skulle utföra laga skifte. Jag har bifogat en bilaga av vad som skrivs i boken Järvsöbyarna 8, Skästra, Skålbo, Skridsvik, där tar man bland annat upp några av breven som sänds till Olof. Bilaga 2.

Kerstin dog 1907 hon var ju bara 40 år. Kerstin var inte gift så brodern Olof fick ärva. Olof gifte sig året efter med Helena. Margta var 74 år då det kom en svärdotter på gården, men levde kvar med sin son och svärdotter i närmare 20 år.

12 Olof Larsson-Silén f. 29/2 1860 U 16/1 1930
Helena Brolin f. 6/4 1875 U 4/7 1952
Gifta 11/5 1908
Margit Charlotta 1909
Olof Axel 1911
Lars Erik 1914

Olof var nämndeman, landstingsman, handlare och bonde. Olof var inte intresserad av bonderiet utan han var affärsman. Han flyttade ner affären till bygdegården och han flyttade ner ett magasin från Igglunds till stationen så att tågena kunde lasta in sina varor dit. Olof var med och startade Skästra sågen men då hade de sågen uppe vid Sortvattnet, de sågade vid sortvattnet och hyvlade i Skästra.

Olof hade jordbruket här mest för att gubbarna skulle ha något att göra, så Höglund han som var äldsta drängen här han skötte jordbruket han. Olof talade om lite vad som skulle göras men de visste ju vad de skulle göra, de hade hållit på så länge så att de skötte jordbruket nästan själva. Olof var i affären och skötte den delen och så fick drängarna sköta jordbruket.

Sen var det Hammarstrands Karl-Eriks pappa Sturskens han berättade att när han var här i ungdomen så hade han varit och friat, uppe i loftet och Höglund och drängarna här höll ordning på pigorna. Hammarstrand berättade att då kom Erik Höglund uppför trappen för att han hörde att det var livat där uppe på loftet och då hade de hoppat ut genom fönstret ut på trädgårdslandet, Stursken och någon mer.

Och så var det en som friade till lagårdspigan, Melin hette han och han var från Rödmyra, här ute i fäxet och även då var Höglund där, och då fick Melin springa genom lagårn och hoppa ut genom fönstret ut på dynghögen som fanns på baksidan. Det finns det kort på de gifte ju sig sedan de där två och han var dräng uppe i Lindströms.

1908 gifte Olof sig med Helena. Helena bodde på Tuvan i Våga(bredvid HJ:s rör). Enligt hörsägen så svärmade de i den där busk dalen i Våga, där nere där bäcken rinner, där fanns det en fin kärleksstig och där brukade de gå. Helena var hemmafru och skötte det som hemmafruar gjorde på den tiden, arbetsdelning kan man säga. Det var flera pigor på den tiden de hade lagårdspiga, kökspiga, lillpiga. Helena sålde strömming och mjölk, kunderna kom från sågen. De gjorde även smör, grädde och sylt. Sedan hade de hemskt mycket folk som skulle bo här, alla möjliga.

Det var Helena som ordnade med att det skulle bli punschverandor här på gården.

Margta ägde allt lösöre här så Helena hade det nog inte så lätt. Det var Margta som bestämde och när hon skulle fylla 90 år, då frågade Helena om inte hon fick göra i ordning storstugan (hos Olle och Ella). Då fick Helena lov att plocka fram lite grejor, för Margta hade allting inlåst och dit fick man inte gå för det var ju hennes lösöret. Men Helena tyckte att det skulle vara roligt att plocka fram lite grejer och göra fint, då fick hon göra det. Sen tog de upp Margta dit och då tyckte hon att det var så bra att de inte behövde bära in grejerna igen, utan de kunde stå kvar där.

13 Olof Axel Silén f. 24/5 1911 U 29/6 1980
Märta Elisabet Arnell f. 25/9 1912 U 1998
Gifta 11/11 1939
Nils Olof 1941

Olof tog studenten, han gick i Hudiksvall, och skulle bli väg och vatten byggare. Det var Olofs far som sa det, satsa på ett yrke och bli någonting inom väg och vatten, för han såg ju att det skulle bli vägar. Fadern var också med och byggde nya vägen här upp ifrån Ede, den gamla gick över järnvägen och kom fram igen nästan borta vid Markusson, men han var med och byggde den sträckningen som går på den här sidan. Han var även med och byggde vägen borta i Skridsvik, det finns ju papper här på hur de byggde stenbron där borta vid skålbobäcken. Olof var väldigt intresserad utav vägar han också, en av de första skogsbilvägarna som byggdes det var vinfarvägen och den var Olof med och startade och sedan byggde han mycket vägar.

Han var aktieägare och vd för Skästra sågen. Skifteslaget var han även med i det var även hans far med i. 1939 gifte Olof sig med Märta alldeles före andra världskriget började. Märta var utbildad folkskollärare så hon tjänstgjorde en kort tid när hon var nygift. Hon cyklade till Nor och hade skola där ett tag och sedan var hon på Skästra skolan. Sedan fick hon polio 1944 då kunde hon vara lärare för hon var så dålig. Hon var hemskt dålig i början. Hon blev mycket bättre på senare tid hon kunde hjälpligt ta sig fram i alla fall. Hon var väldigt intresserad av gymnastik, det var någon som sa, att alldeles innan hon blev sjuk så hade de någon form av hårdgymnastik här borta i Skästra skola på kvällarna, och då körde hon väldigt hårt så hon hade träningsvärk i samband med att hon blev sjuk då det var någon som menade att det kunde ha varit bidragande att polion bröt ut då, musklerna var överansträngda.

14 Nils Olof Silén f. 15/1 1941
Kerstin Ella Maria Bihrling f. 16/3 1942
Gifta 1964
Per Anders Olof 1965
Mårten Gustaf 1967
Nils Jakob 1971

Olle och Ella gifte sig 1964. De har tre barn Anders (1965), Mårten (1967) och Jakob (1971). Att Olle skulle bli bonde var utstakat sedan tidig barndom. Genom att han var enda barnet så var det han som skulle ta över. Det har varit olika satsningar först så började Olle med grisar, ett tag var det höns då var hela ladugården full av dem, nötkor och får. Dessutom så har han varit ute och jobbat i skogen. Olle är tredje generationen som är med i Skifteslaget.

Ella kommer från Färila, från en bondgård med kor, får, getter, häst och hönor. Hon är utbildad textilslöjdslärarinna, i Stockholm Ella arbetade utanför hemmet en till två dagar i veckan medan barnen var små, när barnen började i skolan blev det mer arbete utan för hemmet. Skogsbrukarexamen tog Ella när hon ärvde skog. Sätta plant och röja det är hon en hejare på.

Ella har även vävt och sytt alla gardinerna på loftet. Just nu är hon i full färd med att väva slarvkäll som skall sitta på väggarna.

15 Nils Jakob Silén f. 14/4 1971
Maria Kristina Nyman f. 14/2 1973
Gifta 1993 Skilda 1997
Jakob omgift 10/4 1999
Ida Johanna 1993
Moa Linnea 1996

Kerstin Marie Eskilsson f. 7/3 1970
Gifte sig med Jakob 10/4 1999
Karin Julia 1999
Margta Elsa 2001
Erik Eskil 2007

Jakob köpte gården 1995 Och var då delägare i en rörfirma i Järvsö. Han hade drömmar om att en dag kunna bo och leva på gården. Då hans far Olle började på att fundera att eventuellt lägga ned jordbruket så tänkte vi till och Jakob gick ned till halvtid på firman och jobbade halvtid här hemma på jordbruket. Det blev så att Jakob jobbade mer en halvtid på firman och mer en halvtid på jordbruket och då fanns det ingen utväg han måsta välja. Jakob och jag har valt att satsa på gården. Vi anser oss vara i den åldern då det går att prova, för fungerar det inte vilket vi naturligtvis tror att det gör, så har vi våra utbildningar att falla tillbaks på vvs ingenjör och förskollärare. Vi är inte för gamla för att söka nya vägar. Jakob skall utveckla får aveln här på gården och arbeta i skogen. Jag tänker satsa på turism. Vi har köpt till en gård på andra sidan berget Åsgård som det finns två stora hus att hyra ut och sedan har vi en stuga Vox som jag också skall hyra ut.

Det finns ett gammalt dräng och pigloft som jag tänker hyra ut till säng och frukost gäster. Min önskan är att lyfta fram kvinnorna här på gården lite mer, starka kvinnor som jag fått för mig att de var. Dräng och pigloftet här ute på gården, där skall jag döpa rummen inte ett, två osv utan de skall heta Margta loftet, Helena loftet, Märta loftet, Ella loftet och Kerstin loftet. Dessutom skall jag göra en oljemålning av var och en och skriva ned lite om personen så att rummen blir mer personliga och de andas liksom en historia.

Intervju med faster Margit 91 år, november 2000.

Gården där Margit växte upp var ett välbärgat hemmane, de hade tre hästar och tolv – femton kor, en köksflicka som var en sorts allt i allo, en kokerska, en ladugårds piga och tre drängar, drängarna hade sina egna hus. På somrarna kom släktingarna och hushållet blev ännu större.

Även luffarna dök upp med jämna mellanrum. För det mesta var det samma luffare som återkom år efter år. På gården blev alla luffare väl motagna, de fick sova i fäxet där det var varmt och skönt. Det fanns alltid en bit mat till dem, och innan de begav sig iväg fick de alltid kaffe. Ja då brukade de gå ner till henne Smekalla. Vi bar alltid ner mat varenda dag det var gröt, mjölk och smörgås på en bricka som de fick varenda kväll. Allihopa som låg här. Under krigsåren i januari då låg det 90 stycken luffare här, det var hon som skötte ladugården då hon hette Ingrid och var från Rödmyra hon hade läst i en tidning att det var så många som hade legat någonstans och då tänkte hon men nu ska jag då skriva upp och då skrev hon upp under januari månad och då var det 90 stycken som hade legat där. Men det var efter kriget det vet du och det var hemskt med folk, många som gick då kallt och vedervärdigt de kunde vara en tre stycken som kunde ligga där ibland. Många av luffarna var väldigt händiga. En kunde göra medicin till djuren av örter en del av dem gjorde luffararbeten av ståltråd bl a vispar karottunderlägg silar mm

Det var en gumma som gjorde dockor, brud dockor, det finns en på museet i Ljusdal som hon har gjort och om man kommer in där på museet så är det en stor sal först men då går man in i en dörr och då kommer man in där bakom och där bakom så fick jag syn på den där dockan precis lika som den där dockan som jag fick. Då berättade jag det för henne hon som sköter museet där då berättade jag det här. Att jag hade fått en docka men att den hade gått sönder. Nej med kom med mig sa hon jag kommer inte ihåg jag sa hon följ med mig in på kontoret sa hon och så berättade jag det där för henne och så skrev hon ner vad jag hade berättat om den där dockan. Ja det är synd att den inte är kvar. Förstå vad roligt att ha haft den, det var ju ingenting att leka med, den där inte. Jag lade upp den på vinden jag för jag tänkte på mina fingrar hon skulle bita fingrarna av mig om den hade gått sönder. Det fanns en kista på vinden och där lade vi dockan. Sedan då långt om länge så var det någon som kom och berättade att gumman var död, hon var från Ljusdal den där gumman. Åh du förstår väl upp på vinden efter dockan och fram med den där bruden då och sedan gick den ju sönder. Hon hade svart kjol då och krona och näsduk hade hon i handen. Svart klänning hade hon den där ja jag kommer så väl ihåg henne hon bodde i bagarstugan och hon var från Ljusdal.

Det fanns så många en som vi kallade för Lort Maja usch det stank om henne, hon smorde sig med någonting och Lort Maja och hon snusa och hon var så lortig. Utav henne fick jag en trädocka en svarvad trädocka som ja jag vet inte om Lort Maja smorde sig med Lysol de hade det förr i världen och då den där trädockan den bara luktade Lysol. Jag mins jag tvättade henne, vi hade ett tvättställ i ladugården och där stod jag och tvättade den där dockan. Usch vad det luktade om den. Ja det var sådana där typer vet du som gick.

Ja också var det en gubbe och den vet jag att de fråga, hon som skötte ladugården och Mangeme som vi kallade henne de frågade gubben, om han tog av sig alla kläder så skulle han få nya kläder men nej det fick de inte nej han skulle ha det där gamla han. Jag minns inte vad vi kallade honom för. Vi hade namn på dem allihop de kom ju tillbaks år från år. Och sedan Gnarsp-Erske från Gnarp då tänk som bodde uppe i ladan där uppe oj, oj, oj vad hemskt. Kom han ner med en sådan här plåt burk och skulle ha mat i. Det gick och lägga i precis vad som helst kall gröt och bröd det spelade ingen roll ser du han åt det där han då. Och så satt han och pratade för sig själv, och jag förstår inte hur vi vågade gå upp dit, men då gick vi ner i affären vi hade ju affär pappa hade affär, då gick vi ner och fick bäck tråd där och så gick vi upp och gav honom det, för han lagade han hade skor som han ja jag vet inte hur han gjorde men det blev då sulor som var 2-3cm tjocka, han sydde på och sydde på då fick han den där bäcktråden då vi gick upp då och då vågade vi oss upp då. Han låg där längst inne i ladan. Du vet ladan där ovanför det är som en bro man åker in i ladan och längst in där, där låg han. Så vi måsta gå över bron och genom hela ladan för att komma till den där gubben. Usch att vi vågade för han såg så han satt och pratade för sig själv och var så otäck. Men så tillslut då så ringde någon till Länsman och att de skulle komma och ta hand om honom för vi kunde ju inte ha honom där vet du. Det var mamma som ringde och jag kommer så väl ihåg när länsman skulle komma uh var arg han var. Och så gick han och spolade huvudet han hade aldrig någon mössa, men han hade stort skinnförkläde som han stoppade innanför. Och då gick han upp i den där ja det var en pump där ja du kanske vet alldeles bakom källaren där var det en pump som man kunde pumpa vatten. Dit gick han då också spolade han hela huvudet uha han var hemsk men då kom de och tog hand om honom då de tog väl hem honom till Gnarp då. Ja vilka tider det var.

Lass-Mats Stina hon var gift hon med sonen där i Lass-Mats. Vi gick ju över där också vi vet du för vi skulle till storskolan, som vi sa, ifrån mellanskolan då fick vi gå emellan då över den där lilla backen där då. Och då var hon ute och skällde på oss ibland vi fick inte röra någonting där inte plocka. Ja tänk hur det var. Jag kommen ihåg jag då var vi inte gamla då gick vi inte i skolan heller. Vi hade nå små korgar som vi hade plocka nå bär i och så allting fanns på Lass-Mats fina bär och blommor och liljekonvaljer allting. Och då var det ett staket alldeles ovanför där Britta har ladugården så gick det ett staket mellan där och då hade vi klättrat över det där staketet en dag, vi var ju små vi var inte gamla, Menne hon var dotter hon till en av drängarna Jonas, det var hon och jag och jag vet inte om Olle var med vi var små i alla fall. Vi hade nå småkorgar också klättrade vi över det där staketet in på Lass-Mats och plockade bär du förstår väl hur mycket det vart kanske en par decieliter men vi visste att vi inte fick plocka på Lass-Mats ser du så man kände det där då så när vi hade klättrat över och gått runt då liksom bakom Brittas där så tänkte vi kanske skulle ha frågat ändå om vi fick plocka där. Då skickade vi in Menne i ladugården, då höll Stina på, de hade sommarladugård där Britta håller till, och då satt Stina och mjölkade korna och så skickade vi in Menne vi kallade henne för Menne hon heter Margit hon också och fråga om vi fick plocka lite bär uppe där i skogen. Nää ni får inte plocka nå vi ska ha dom själv vi. Och du förstår vad vi sprang hem. Åh jag glömmer aldrig det där. Och man var ju liten bara, men jag glömmer det inte. Hur vi sprang med de där stakars bärena vi hade plockat det var väl nå tuvor då. Nää vi ska ha själv. Och sedan förstår du så hamnade hon på ålderdomshemmet här uppe den här Stina, Och jag vet inte vad hon hade för fel för det ena benet var alldeles tjockt på na, hon låg ju bara i sängen. Och jag kommer ihåg jag var in och hälsade på na, jag tänkte jag skall gå in och hälsa på na i alla fall, och tänk jag tyckte det var så otäckt, då sa hon så här. Ja, sa hon då, jag har ju alltid blivit hållen för att varit elak jag, sade hon. Tänk att jag tyckte att det var så hemskt att höra det där när hon sade så där och där låg hon med sitt tjocka ben i sängen hua va hemskt det var. Så hon erkände själv då eller hon sa själv då att hon hade ju alltid blivit sedd för att vara elak. Ja hon trätade jämt vet du.

Ja det var mycket som hände det är synd man skulle ju ha skrivit ned medans man hade någon att fråga nu har man ju inte någon att fråga. Jajja frågade jag ju mycket om men hon är ju borta också och så där, farmor och allihop. Farmor var ju född här hon i den här gården (Anders-Pers). Ja tänk hur det var synd att man inte hade kamera på förr i världen så att man kunde ha knäppt alltihopa som man kan göra nu. Alla de här gubbarna och alltihopa det där var roligt det skulle varit att ha haft. Jag ser dem ju för mig jag vet ju precis men det kan man inte komma långt på heller.

Jag tror att Jajja var 17 år då hon kom hem till oss. På 1920-talet skulle jag tro att det var någon gång då tyckte hon att det skulle vara roligt att fara ut då någon annanstans. Ja sa mamma, det tyckte mamma att hon skulle göra också det var väl roligt att se någonting annat. Men då sa mamma åt henne att hon fick så gärna komma tillbaka om hon inte trivdes där. Då kom hon till en plats då fick hon plats utanför Gävle, Strömsbro, också var hon där jag vet inte om hon var där i något år eller någonting sådant där, då skrev hon och frågade om hon fick komma tillbaka. Hon trivdes inte nere där inte. Men då hade vi någon annan till hjälp så då fick hon plats hos Collins i Ljusdal något år då och sedan då kom hon till oss sen var det aldrig frågan om att hon skulle flytta eller någonting hon var ju hos oss, hon flyttad ju med mamma och mej hit ner till Anders-Pers också. Det var ju som en familjemedlem. Men hon fick ju prova på lite då och då var hon i Strömsbro utanför Gävle då. Ja men då kom hon tillbaka. Hon var uppifrån Ede, vid kraftstationen någonstans där är hon född jag vet inte vad pappan gjorde han var väl någonting där vid jag kan inte säga riktigt vad han gjorde det var någonting vid vattnet där uppe, pappan.

Ja också var det Mangeme, ja herregud hon var väl inte någon annanstans hon heller. Hon hade ju bott i en lite grå stuga vid rabbakroken, som vi sa, efter gammelvägen. Det är ju ett hus där nu men där var det en liten grå stuga och därifrån var hon. Som vi kallade för Mangeme. Tänk en Margareta dag tror jag att vi var sju stycken som hette Margareta, på gården. Det var farmor, jag, också var det en som skötte ladugården som hette Margit, Mangeme, Menne, också var Mennes mormor där och hon hette Margit, du vet vi var sju stycken som hette Margit. Mangeme hon vävde tänk vad hon vävde. Hon bodde hon där Ella och Olle bor de hade köket och rummet innanför, så hade hon vävstolen inne i köket hon vävde åt NK också sådana där det var så modernt då med nå schalar i ylle, ullgarn. Hon vävde massor sådana där åt NK vet du det var genom Ingrid Eriksson, hon sålde dit hon. Och Mange vävde då.

Resten av huset ja där de ni har badrum nu var det bara ett förrådsrum eller någonting och sedan kallade vi det för blårummet och där låg de på sommaren då kunde de använda det, där ni har som stora rum då. Jajja och dom då på sommaren kunde de ligga där. Ovanför var det sommarrum Storstugan då som mamma gjorde i ordning. När de kom ifrån Kalmar bodde de i mellan kammaren. Delsbostintan hon låg i storstugan hon. Hon har skrivit om det ni har väl den där. Bilaga nr 3.Hon var en hel vecka hon hos oss, vi var upp till Vox också så jag har jag hade en liten kamera då tänk å vad det skulle ha varit roligt då att ha kort från den veckan. Jag har ett litet kort där Voxmoran och hon sitter. Här har jag ser du sommaren i Skästra 1935, här är voxmora och Anna, och där är Delsbostintan å. Voxmora hon gjorde surströmming själv hon nere i källaren hade hon den.

Är man 91 år så har man hunnit uppleva en del i livet bl a två världskrig. Margit berättar jag kommer ihåg i maj 1939 när vi åkte till Österrike på semester med tåg. Det var Rut Nyberg och jag det. När vi stod på stationen i Stockholm så var det någon som sa åker de nu kommer säkert inte tillbaka nå mer. Vi han hem innan kriget bröt ut tror jag. Vi trodde inte att det skulle vara så farligt som det var över allt som vi kom möttes vi av Hitler hälsningen. Ja, Hile Hitler, Hile Hitler, Hile Hitler över allt och jag minns på ett hotel var vi och där kom det en kokerska eller vad hon var, hon kom och gick genom hallen där nere och så halkade hon, Hile Hitler så halkade hon omkull där. Det mins jag så väl ja.

Jag har även gjort andra resor bl a buss runt i Skottland varit i Nice runt i Finland och till Norge har jag varit i många år 17 maj men dit åker jag i egen bil. Sista semesterresan var våren 2000 då vi åkte Göta Kanal. Fram till 1969 arbetade jag på bank. Nu på gamla dar så ägnar jag mina dagar åt välgörenhet stickar babykoftor, halsdukar och virkar filtar det mesta går till rädda barnen. Jag är stödmedlem i de synskadades förening och även aktiv medlem i rädda barnen, röda korset och hembygdsföreningen. Alla gamla bekanta är döda så nu finns det ingen att hälsa på längre men det sociala livet är ändå stort för det är många människor som tänker på Faster Margit och eftersom hon är aktiv medlem i föreningar och är ute och rör på sig mycket så träffar hon i alla fall mycket folk och endel ringer till henne ibland och vill prata bort en liten stund.

Litteraturförteckning:

Ingeniör K. J Nilsson. Min släkt Järvsö. Ljusdals tidnings tryckeri A/B, Ljusdal 1953

Lena Stiessel. Järvsöbyarna 8 Skästra, Skålbo, Skridsvik. Bok & Tryck, Bollnäs 1996

Anders Olsson Redaktör. Ärkestiftet. Almqvist och Wiksell, Uppsala 1977.

Intervjuer:

Margit Silén

Olle Silén

Jakob Silén

Vid pennan (datorn) har Kerstin Silén suttit.